We're holding on and letting go ..

Ännu en funderarnatt, inte den första i mitt liv. Har alltid vare en nattmänniska, har alltid den bästa "mig själv"-tiden när mörkret faller och ja lyssnar på underbar musik.
Har precis kärat ner mig i en röst, helt jävla underbar röst!


På nyår kom ja o mina två damer in på samtalsämnet om syftet med livet är att flytta ifrån sin hemstad och kolla runt i världen, träffa nya människor, testa på nya saker?
Jag själv ha inte ett dugg behov av flytta, jag har allt jag behöver just här, i min hemstad. 
När jag tänker på hur de skulle vara om ja vill flytta så är min första tanke "Varför ska jag flytta till en annan stad, skaffa mig nya vänner när jag vet att inga kan komma att vara bättre än dom jag har här?".
Jag älskar att lära känna och träffa nya människor, har oerhört lätt för de. Men då kan jag göra de häromkring, utan att flytta! Har de funkat i snart 24 år så lär de nog funka i 24 år till och ännu längre.

Min andra tanke är "Jag har min familj, mina syskonbarn och min släkt här, varför ska jag flytta och slösa min tid på mindre betydelsefulla människor när ja kan ge min tid till dom jag tycker om?"

Min tredje tanke är "Jag är less efter en veckas/en helgs semester, varför ska jag flytta när jag vet att jag kommer ta mitt pick o pack o flytta tillbacka inom nåra dagar?"

Min fjärde och antagligen bästa tanke är "Varför ska jag flytta ifrån dom som får mig att må bra, varför ska jag lämna mitt hjärta, min kärlek och mina nära o kära, mig själv, när jag kan stanna kvar och må bra?"

Nu tänker nog endel av dom som läser (om de är nåra vill säga) "Men herregud, din bekväma/fega jävel", just bara för att jag vill stanna. Men de är som ja säger, det jag har här, kommer ingen annan stad att kunna ge mig mer eller bättre av.
När jag blir 40-60 år, och folk frågar mig vad jag gjort i mitt liv, vart ja bott och så så kommer ja me stolthet att säga att jag bott här hela mitt liv, för när jag ligger på dödsbädden så kommer jag med glädje kunna känna att jag mått bra, gjort de jag mått bra av hela mitt liv och gett min kärlek, mitt liv till dom jag verkligen tycker om!

Nu kan ju de här ändras, de säg ja inge emot, ingen vet vad framtiden har att erbjuda,
men de är därför jag lever i nuet och tar dagarna som dom kommer!

Kom aldrig fram till mig och säg "Varför bo du kvar?", du kommer aldrig förstå svaret.

Kalla mig tragisk, deprimerande etc, men i slutändan äre jag som ska må bra, de är jag som ska leva mitt liv, mig de handlar om. Alla är olika, med olika personligheter. Det här är jag! 
Så din åsikt rör mig faktiskt inte i ryggen!

"Thought I was strong, thought I could make it on my own.
I fooled myself, but believe me now,
I don't wanna let you go, I'd be lost without you.
I think you should know, i'm here and I don't wanna let you go!"

When it comes to family, you do everything.

Ännu än gång kom de på tal om våran familj, våran vfamilj.
Jag och nåra väninnor stog o diskuterade i helgen att man fått höra att man är bortskämd om de ena o de andra. Men nu är de ju så att vad vet folk egentligen om hur vi har haft de när vi växt upp, hur vi mått, och vad vi fått göra för att få de vi fick? Ingenting.
Vi ha alla gått igenom nånting, mått dåligt, kämpat oss fram. Och då pratar vi inte om dom stora kärlekarna som dumpat oss efter 2 dagar eller såna saker.
Vi ha haft våra tuffa stunder, men vi ha alltid haft varandra, därför ha vi klarat oss som vi gjort.
Om vi är bortskämd för att vi hade och har bra vänner o haft varandra genom allt, fine, men kom aldrig och prata om att vi inte gjort något för att få saker och ting.
Vi är flera som hållt ihop sen 11/23 år tillbaka, de är inte många som gör de. Vi har haft bråk, skreke o grina åt varann. Men vi vet alltid att vi har varann vid våran sida.
Jag älskar mina vänner, min familj, dom som står där när allting rasar! 

- Do you believe in god?
- I believe in family.

Judging a book by its cover? Try to read some pages.

Igår skrev jag om hur vänner är min familj, idag skrev jag bara ett allmänt inlägg.
Igår - 53 som läste. Idag - 19 som läste.
Mycke handlar nog om rubriker om man ska bli intresserad av att läsa något.
Tror nog de är samma sak i livet, inte riktit, men ungefär. Som dom säger, man dömmer ofta boken efter omslaget. Liks som när man ibland dömmer personer efter utseendet, efter rykten, efter stil o.s.v.

Vi har alla sagt nån gång "Men kik vilken stygg människa", "Vilket träskmonster", "Oj, men va i helvete ha den på sig?", "Jag hörde si o så och ditt o datt om den personen, han/hon är ju dum i huvve". Listan kan göras lång. Vi alla kanske inte ha använt just dom orden, men vi ha alla nån gång dömt en person på nått vis, trots att vi inte känner eller vet något om personen överhuvvetaget.
Jag vet att jag dömt eller kläckt ur mig saker om personer jag inte känt, men sen när jag väl träffat den faktiskt gillat den. Jag vet att jag har blivit dömd, några x antal ggr. Och de vet jag för att;
1. Jag är inte blind, dum eller döv.
2. Endel av dom har faktiskt kommit o berättat vad dom trott, tyckt och dömt mig som, men sen ändrat uppfattning när dom väl pratat med mig.
Nu säger jag inte att man gillar alla, för de vet ja själv att de aldrig skulle funka. Men man ska tänka på att man ska inte dömma boken förrän man läst några sidor satt säga.

Egentligen vet ja inte va ja babbla i, bara en av 1000 tankar o funderingar som kommer såhär i kvällskvisten. Och de här är ju som sagt Min blogg.

Titta inte bara, läs några sidor också vettja .. Every book has his story.

This is who I am.

Rätt festligt, Ida kom fram till mig i helgen o berätta att hon tyckte om mig för den ja va o att ja verkade stå upp för den ja är o gör som ja vill (kommer dock inte ihåg ordagrant, men om ja inte minns helt fel så vare nå åt de hållet?).
De fick mig o fundera lite över vem o hur ja är? Något ja är mest stolt över är antagligen att ja lär känna personer själv, gå inte efter rykten eller nå annat skitsnack. Ja bry mig inte om va folk gör när dom inte är me mig (såvida dom inte döda folk), de enda som räknas är väl hur dom bete sig mot mig? Ja ha underbara vänner, ja vet vilka dom är o vart dom stå, de betyder otroligt mycke för mig!



Sen äre så att för riktit många år sen sluta ja bry mig om va folk tycker om mig, de gick så mycke rykten så en dag bestämde ja mig för att bara ignorera allt, o de va inte så svårt som ja trodde att de skulle bli.
Och genom att ja sluta bry mig om va folk sa så kunde ja bygga upp mitt självförtroende, och började genast må mycket bättre! De är något ja tycker alla borde göra, sluta bry er så mycke om va folk säg, det är erat liv och endast ni bestämmer hur ni ska leva :)

Ne nu ha ja vare nog filosofisk för idag, Nu lite frukost!

En sjukförklaring.

Fortfarande rådålig. Inte nog med att jag åkt på hosta, ont i halsen o täppt i näsan, ne då jävlar ska man hosta sönder halsen så man tappa rösten, och sen få ont i lungerna.

Ha ringt vårdcentralen idag iaf, o detta jävla påhitt om att man ska trycka in personnummer o telenr o att dom sen ringer upp en? Jävla påhitt säger jag! 

Sjukhuse i morrn kvart i 11 iaf. och fan ta dom om dom säger "Åk hem o vila o ta en alvedon" för då kör jag ner alvedonasken i halsen på dom o stryper dom sakta men säkert med stetoskopet.

Enligt folk så ska man enbart ligga ner i sängen/soffan dag in och dag ut när man är sjuk. Gör man inte de så kan man lika gärna jobba. Men så anse inte jag. Jag ha aldrig kunna vare still när jag vare sjuk, även om ja vart hemma från skola/arbete, när jag va liten o hade magsjuka så gick ja runt med hinken under armen o lekte ändå.

Är jag såhär dålig som jag är nu så jag känner att jag inte kan jobba så jobbar jag inte, för de första så är de förbjudet o va uppe i mat o så när man är dålig.
Och för de andra; jag jobbar inte för de är en helt annan ansträngning o jobba, springa runt, servera mat, dryck, diska o.s.v. än och köra bil o ligga i någon annans soffa och dö där.
Och sen anse jag att de är otrevligt mot gästerna o gå o hosta, snora o knappt kan prata.
Därför jobbar jag inte
. Men jag kan umgås med vänner, men jag gör de inte om jag känner att de är ansträngande eller om jag bli sämre av de.

Där är anledningen till att jag kan va ute o "ränna" men inte jobba! Så sluta gnäll nu.


Tankar




Inatt satt jag o filosoferade väldigt mycket, har komme på under den senare tiden att jag verkligen hatar vuxenlivet.
När man gick i skolan så hade man inget ansvar, de enda man behövde komma i håg va att gå till skolan var o varannan dag (men missa man en dag så gjorde de ju inget). Inga räkningar som man va tvungen att komma i håg att betala, inge jobb som man va tvungen att söka. Och inge jävla massa papper som man va tvungen o fylla i jämt o ständigt.
Ne livet på gymnasiet va nog den roligaste tid i mitt liv. Ute o levde rövarn på kvällarna och nätterna, ibland vart de impulsfestande mitt i veckerna, det gjorde ju inget om man va trött på skolan, de va ju bara till att sova på lektionen en sväng, eller ta en liten sovmorron?
Man va mycket tajtare med alla på skoltiden, och lärde känna nytt folk näst intill varje dag.

Ne om man ändå va 17-18 igen ..